Bufflar och deras SPA

När bufflarna går på våra gamla betesängar ägnar de varma dagar åt att gräva stora hål. I hålen finner de svalka och kan täcka pälsen med jord så att den skyddar mot solen. När regnet faller blir hålet vattenfyllt och bufflarna bökar runt i detta hål med stor målmedvetenhet och beslutsamhet. Hur tror ni att det blir när vi ska plöja upp detta fält igen sen? Vilken traktor klarar dessa surhål, en bandvagn?

En dag rymde bufflarna och grävde upp infiltrationen till hushållets avlopp. Där låg de och mös i godan ro. Vi fick jaga ut dem och stängsla runt infiltrationen. Men de smarta djuren gjorde ett större hål nedströms. Så vattnet från poolen de gjort i infiltrationen rann ner till det nya hålet. De hann mysa lite till innan de helt sonika fick byta hage. Att gräva ny infiltration var inte billigt och det verkar i skrivande stund fortfarande inte vara klart.

Det fick bli så att djuren dagligen fick bada i ån istället. Där betar de vass och oljar in sig med dy så att de luktar riktigt unket. Några bufflar är så modiga att de simmar omkring i ån. Ibland försvinner de under ytan. Jag tror inte dom simmar, utan snarare går på botten. Känner de något spännande som späda skott och blad, så doppar de huvudet och äter på det. Sedan simmar de en bit och dyker upp på ett annat ställe. Kul att titta på! Tänk om kossor betett sig på det här sättet.

De två vallhundarna vi har har fått anpassa sin vallningstaktik. När de flesta i gruppen badat klart och gått och ställt sig på led hemåt igen, får hundarna hoppa ner i vattnet och omringa de knappt synliga bufflarna som finns kvar. Kolla noga efter små svarta huvuden i vattnet, det är bufflar. I vassen på andra bilden är det nog en hund. Allt är upp och ner på Ängsholmen ibland.

Cred till Kalle Eklund som fotat.

Konsten att handla begagnat

På Ängsholmens Gård byggde vi ett nytt stall och ett tillhörande mejeri, i samma byggnad. Bygget påbörjades sommaren 2008 och blev klart 2012. Men, det hade nog kostat tre gånger så mycket om vi inte från början bestämt oss för att göra vissa prioriteringar. Här är vår hemliga lösning:

Vi sitter alla tre på varsitt håll i princip varje dag och köper saker på internet, begagnade men fullt fungerande utrustning från nedlagda och avslutade verksamheter. Det tar en liten stund men det spar mycket pengar jämfört med om vi hade köpt allt nytt. Mejeriet till exempel består enbart av begagnad utrustning. Alla väggar är byggda av kylpaneler som vi fick över (efter att ha installerat tre stora kylar nedplockade från Älvsjömässan). De isolerar bra. Rostfria bänkar, värmeskåp, spis, kyl, frys, vattenblandare, fönster (i hela byggnaden), skåp och storkökstvättmaskin – tack blocket! Mitt senaste fynd är en kokgryta för 8000 kr, istället för runt 70 000 kr som de kostar nya. Tyvärr saknades några delar upptäckte vi, men de hittade jag snabbt reserver till (ebay). Bra tips är att hålla koll på läkemedelsindustrier som lägger ner. De har fullt med rostfri utrustning som kan vara användbart i mejeri. Värmeskåp är exempelvis bra att ha i mejeri för fermentering av mjölk.

Mamma, hon har en speciallösning för att rengöra det som kommer innanför mejeriets väggar. Vid mejeriets konstruktion och uppsättning av kylpaneler blandade hon en lösning av bensin, aceton och maskindiskmedel som hon sedan använde och gnuggade varje kvadratcentimeter helt ren. Det luktade verkligen illa och henne blick var lite fisklik, antar att det var ångorna. Efteråt var det gnistrande rent! (Och mamma några hjärnceller fattigare).

I mjölkrummet har vi en begagnad mjölktank och en mjölkgrop vars utrustning är nedplockad från en nedlagd bondgård. Traktorn köpte vi för några år sedan av en annan bonde, vagnar, redskap och utrustning på auktion. Det som vi faktiskt köpte nytt inför bygget av stall var inredningen. Den är av stål och sitter väl förankrad i betongplattan. Tur var väl det, bufflarna kan vara riktig buffliga. (På bilden är det fjällkor, bufflarna var ute). Om vi köpt träinredning hade det inte funnits någon kvar har vi förstått.

Till vår konferensdel på övervåningen av mejeriet har jag precis funnit två tre meter långa konferensbord på second hand. 600 kr för båda. Tack! Nu ska jag hitta stolar också. Köket till konferensdelen kostade 3000 kr med tillhörande vitvaror. Alla dubbeldörrar, branddörrar, och fönster är också begagnat.

Det blir billigare att köpa begagnat men man måste lägga lite tid på det, och det går inte lika fort att bli klar. Ibland har man otur också, och då blir det dyrare till och med. Det ingår i våra miljömål att vara snälla mot klimatet. Därför tänker vi att begagnat nästan alltid är bättre än nytt, reparera är bättre än att slänga. Tanken med buffelmozzarellan vi gör är ju att det ska vara bättre för klimatet att äta den.

Kontakt med Lantbruksuniversitetet

Idag var jag och pratade med agronomstudenter som studerar vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Ultuna, Uppsala. Två grupper bestående av vardera fem agronomstudenter från olika agronominriktningar arbetar med varsitt projekt som är anknutna till gården Ängsholm.

Den första gruppen kollar på hur mycket så kallade växthusgaser som kommer ut från produktion av 100 gram mozzarella (1 mozzarella). ”Carbon Footprint” har ni kanske hört talas om. Det låter enkelt men ett lantbruk är egentligen mycket komplext. Gruppen räknar till exempel på saker som hur mycket diesel det går åt i foderproduktionen, vid betesputsning och halmproduktion, hur mycket bufflar fiser och rapar och sedan hur mycket el som går åt i produktionen av mozzarella i mejeriet. Eftersom vi har bufflarna hela deras liv och fodret för det mesta kommer från vår egen gård, rör de mesta av uträkningarna processer som sker inom lantbruket. Dessutom jämför studenterna siffrorna de kommer fram till för Svensk mozzarella med Italiensk buffelmozzarella som fraktas hit med flygplan. Studenterna är verkligen duktiga, de har fått en termin på sig och ska redovisa sitt arbete i slutet av december. Det ska bli spännande att se vad svensk ostproduktion bidrar till i form av koldioxidutsläpp, är svensk mozzarellaproduktion miljövänligare?

Den andra gruppen funderar över Ängsholmen som mötesplats för människor. Att gården inte bara säljer ost utan även kan vara ett trevligt ställe att vara på för att göra andra saker. Exempel på saker att göra i anslutning till gården är att titta på Naturreservatet i närheten, där bufflarna sedan ska beta. Vi har en oro för att ett alltför högt tryck av människor i ladugården och på våra betesmarker kan göra djuren sjuka. Detta vill vi undvika. Därför måste vi fundera ut vad människor, som gärna vill se lantbruket och djuren, kan och får göra på gården utan att det påverkar oss på ett dåligt sätt. Jag väntar med lika stor spänning på vad de hittar på.

För ett år sedan gjorde en annan grupp agronomer en detaljerad uträkning på hur mycket pengar en buffel bidrar med i sitt liv – en så kallad bidragskalkyl. Man måste ju räkna med först hur mycket en buffel kostar i form av foder, el, stängsel och mjölkning. Sedan räknar man på vilka inkomster den ger, dvs mjölk, kött, skinn, horn, betesbidrag etc. Just denna grupp räknade på en optimal besättning och inte på våran, som är lite för liten. Ett väldigt intressant arbete som jag rekommenderar till dem som vill starta upp med vattenbufflar och mjölkproduktion.

Agronomstudenterna ”nuförtiden” verkar ju vara superambitiösa! Själv höll jag mest på med ost under min agronomstudietid.

Ett ögonblick mellan buffel och dess skötare

En ensam buffelko hälsar ödmjukt på sin husse i hagen. Ögonkontakt och ett respektfullt avstånd dem emellan, en stunds tystnad, ett löv på en mule, jag ser mig och du ser mig, det är okej för nu står vi här. De står så några minuter, alldeles stilla och tysta. De andra 22 bufflarna är längre bort. De vänder om, sätter av i galopp så att marken under oss rör sig. Buffelkon står fortfarande still.

Hon har stora mörka, glänsande ögon, och en livshistoria som ingen av oss vet mer om än vad som stod i handelsdokumenten. Hon föddes i Tyskland och placerades i karantän då hon var runt tre år. Sedan fick hon åka långtradare till Sverige och på gården Ängsholm, den enda hon vet om nu, har hon fått två fina kalvar. Hon mjölkar bäst av alla, 12 liter per dag. När hon ser sin husse, blir hon knäsvag och vill lägga sig ner. Också under mjölkning. Hon ligger i gången med magen uppåt, med mjölkorganen på spenarna. Hennes päls är sträv och blank. När man klappar henne blir man svart om händerna. Man får klia henne med en rotborste i pannan och längs halsen, det gillar hon. Allra mest om man ryktar hela henne, benen också. Lägger jag armen under hennes haka så blundar hon, idisslar och fiser. Det här året var hon ute med de andra korna i sex månader. De fick bada i ån ibland. Nu ska hon snart kalva för tredje gången, och jag kommer vara där då och se till att det går bra. Sedan fortsätter 270 dagar med mjölkning och 60 dagars semester. Bufflar kan bli mycket gamla, kanske 20 år. Nu bryts ögonblicket, horden sveper henne med sig. De skenar och frustar. Lera flyger upp i luften, vita och svarta svansar följer efter. De tvärstannar och vänder sig alla mot vårt håll. Vem är kameramannen, ska vi döda honom åt dig, husse?

Foto: Karl Johan Eklund, oktober 2014, Harbo.

De svenska vattenbufflarnas arbete med våtmark i Uppland

Under lördagen den 1 november lade jag och min pappa Pontus ut staketstolpar i ett område nära sjön Tämnaren. Bakom mig ser ni buskar och sly, samt ett gammalt taggtrådsstaket. Alla dessa har nu sina dagar räknade. Syftet är att Ängsholmens vattenbufflar skall beta rent, rulla sig, bada och leva omkring så att området på nytt blir vackert och rikt på djur- och växtliv.

Bufflar kan nämligen användas för att ”restaurera” våtmark. Eftersom marken årligen svämmas av vattnet från Sörsjön, som ligger precis innan Tämnaren, är det en blöt mark och vanliga kossor har svårt att gå på den. Bufflarnas stora fötter, korta ben och envisa (och badsugna) sinne, är som skapta för denna typ av mark. Bufflarna kommer vara i sitt esse. Det är mycket trevligt för oss, att få använda djuren till vad de är gjorda för. Vi som besöker Sörsjön kommer att kunna se ner till vattnet, och kanske blir någon fågelskådare extra lycklig. Alternativet till att ha djur på denna mark är att fräsa hela området med en slags harv. Detta kostar naturligtvis massor av pengar för länsstyrelsen.

Som barn var jag ofta vid dessa hagar kring den långsamma ån och Sörsjön. Röda kor betade i hagen, och drack vatten från ån. Jag vågade aldrig klappa kvigorna men de var jättefina och nyfikna. Det fanns inte en buske så långt ögat kunde nå. Vi fiskade från dammen fast vi inte fick, ramlade man kunde man sugas ner under vattnet och genom dammluckorna. Det var spänning! Ån hade gott om gäddor och vid några tillfällen såg jag en simmande snok. Hemma på gården har vi ett växthus med fiskar i stora tankar som göder tomatplantorna via ett pumpsystem. Varje vår håvade vi upp fina abborrar och cyklade hem med dem till växthuset där de fick leva under sommaren.

Tiden gick och jag blev stor, ville inte fiska längre. Bönderna i området försvann under 90-talet, kossorna försvann, och marken växte igen. Mer vatten i området ledde till vattensjuk mark. Idag fiskar pappa abborrar till växthuset men stället är inte lika inbjudande som förr. Vi tror att bufflarna kommer göra ett bra jobb med marken där. De behöver bara en säsong på sig, så kommer det vara platt och fint.

Kanske kan människor som är intresserade av att komma ut i naturen, också känna glädje över att få se betande djur i hagarna? Bufflar är snälla och nyfikna, och kommer gärna fram och glor på förbipasserande. Stanna gärna och prata med dem och glo tillbaka, det gillar de.

Vi får EU-stöd för de betande djuren och länsstyrelsen hjälper till med att snickra hörnen till hagarna. Resten gör vi själva, den som vill hjälpa till är varmt välkommen, 10 hektar stängsling görs inte över en natt precis. Hoppas vi även kan inspirera andra till att investera i vattenbufflar, då de ser vilken nytta man kan ha av dem.