Först handlade livet om att vänta på att bli vuxen. Det var väldigt frustrerande. Jag var liten och nådde ingenting i köket och fick inte använda knivar. Sen när jag blev vuxen var det jätteorättvist att man inte fick köpa öl på systemet så jag fick vänta på det också. Sen väntade jag på nästa tenta och nästa CSN i typ 11 år. Sen på att universitetsstudierna äntligen skulle ta slut. Sen väntade jag jättelänge på att jag skulle bli bra på att göra mozzarella. Alltså, jag satt inte direkt i farstun utan hoppade omkring i mejeriet och var otålig. Det var skitjobbigt. Allt blev fel, ibland rätt, tålamodet tröt. Men så insåg jag idag att det där är ju ett tag sen nu faktiskt.
Ladugården står ju klar, bufflarna äter och mumsar, kunderna kör runt runt på gårdsplan.
Nu är det som att det mesta av väntandet blivit mer av ett accepterande. Imorse tog vi mjölken direkt från buffelkossorna till spannen till mozzarellakärlet. Tjock mjölk och kärvänligt grymtande kvigor. Och så väntade jag några timmar och så kunde jag göra en helt fantastisk produkt av det och må bra i hela själen under bilfärden hem. Små blanka vita bollar som guppade omkring som små båtar i vattnet. Salta som ostron, mjuka som kuddar. Snart i någons mage. Allt tar sin tid på nåt sätt men nu tar det nästan ingen tid alls.
För det som är absolut roligast är att det jag gör tar några timmar bara. Därför är det väldigt skönt att vi inte gör lagrade hårdostar, de måste ibland lagras flera år. Och tänk om man gjorde fel för flera år sen? Blir man inte helt vansinnig? Gjorde jag fel igår vet jag det samma dag och kunde rätta till det imorse. Empiri. Bara senaste veckan har vi rättat till minst en handfull saker. All den djupaste vördnad för er som gör lagrad ost, vinäger, vin och bonsaiträd. Jag förstår er inte alls, och jag hade inte klarat av det. Jag får ofta kommentaren: ”lugna ner dig”. Fan heller, jag gör mozzarella.
Buffellinda 