Nu finns det en fin film om buffelkalvning och mjölkning i min youtube-kanal. Klicka här:
Månad: januari 2015
Ett fantastiskt ögonblick
En lördag morgon ute i stallet. Snön faller tyst utanför. I ladugården är det lugnt och luktar gott av ensilage, som te. Jag betraktar en buffelko, våra blickar möts. Buffel nr 76 vaggar fram och tillbaka, skrapar med klövarna i halmen, frustar, tuggar och slickar sig om munnen. Hon har värkar. Jag kan känna med henne, har ju gjort det där själv en gång. Hon är inåtvänd men ändå uppmärksam på omvärlden och eventuellt rovdjur som kan ta henne i denna ömtåliga situation. Två gånger tidigare har hon gjort det här, detta blir hennes tredje kalv.
Jag står bredvid hennes tillfälliga halmströbädd. Rör inte på mig, gör inga onödiga ljud och försöker att inte vara ivägen. Stör jag nu, kan hennes värkarbete förlängas och kalven kan bli kvar inne magen några minuter extra.
Jag ser klövarna sticka ut nu. Huvudet kommer fram. Hon snurrar nervöst runt. Kalven som bara just nu finns till hälften ute i världen, slickar sig om munnen, den lever! Men kalven kan inte andas ordentligt. Så får buffelkon en sista värk, som driver ut kalven som landar i halmen. Kossan tittar på oss, och på sin kalv. Hon börjar slicka på den, puffa och grymta. Hon vet precis vad hon ska göra, och med en buffels klokhet även förmodligen vad som kommer att hända inom de närmaste timmarna.
Kossan och kalven får bekanta sig med varandra. Kalven försöker genast ställa sig upp. Den har aldrig gjort detta men det verkar gå bra efter några försök. Vi avvaktar tyst, vi vill inte att den diar kossan men vi vill gärna att hon slickar av sin kalv.
Så kommer stunden då pappa Pontus försiktigt närmar sig buffeln och knyter ett snöre om hennes horn. Hon får följa med till foderbordet. Hon är snäll och följer med utan allt för stora protester. Sedan hämtar han den ännu inte så morske kalven och lägger den framför henne, startar mjölkorganen som låter med ett rytmiskt pysande. Mjölkorganen sätts på ett spänt juver och kossan som får se och lukta på sin kalv släpper ner mjölken som rinner genom slangar och ner i spannen. Mjölken är tjock och gräddig.
Buffelkalvar är kända för att vara svåra att mata med flaska. Envisa som synden är de. För att göra arbetet uthärdlig för oss skiljer vi kossan från kalven tidigt. Kossans mjölk kommer kalven få äta framför sin mamma första gången. Kort därefter skiljer vi på kalv och buffel. Smärtsamt för båda, oss också. Detta är industrins baksida.
Vi följde våra hjärtan under det första året med bufflar genom att låta buffelkon gå med sin kalv tillsammans under några timmar och till och med dagar. Detta resulterade i smärtsamma separationer, stressade djur, vilt råmande bufflar samt kalvar som var dåligt präglade på oss och som nästan inte gick att mata vid medvetande. Vi har lärt oss av misstagen.
Pontus bär den nyfödda kalven genom snön in till stallet där kalvarna bor. Här kommer den få mat flera gånger per dag med en flaska. Och mjölken är från dens egen mamma. Jag passar på att varje dag klappa och klia kalven, massera den lite på magen och prata med den. På bilden lyfter den på svansen för att visa sin välvilja. Snart får den kompisar för kalvarna kommer nu på Ängsholmens Gård i tät följd. Kalvarna blir faktiskt så tama att de när de närmar sig 200 kg i slutet av sommaren, riskerar att älska ihjäl mig ute i hagen eftersom de helst vill vara i knät.
Inom några dagar börjar vi samla mjölkprover för att delta i en studie från SLU, (Sveriges Lantbruksuniversitet). Forskarna ska undersöka buffelmjölken och hur den skiljer sig åt mellan olika bufflar. Dessutom ska de koppla resultaten till den buffelmozzarella jag tillverkar i mejeriet. Jag öppnar samtidigt vår gårdsbutik lördagen den 31 januari för er som är sugna på buffelyoghurt.
Som vanligt, cred till min kompis fotograf Kalle Eklund. En frysande hjälte!
Efterlängtad kalv född
Ungefär vid niotiden imorse, den 22 januari 2015, föddes en liten kalv i ladugården. Buffel nr 14 skötte sig exemplariskt och kalvade på cirka en minut, precis när husse Pontus hade gått därifrån.
Här är en dagboksanteckning från pappa Pontus:
Ena buffelkvigan kalvar i en ensam box. Det har varit på gång länge nu och vi har noga övervakat värkarbetet. Eva är med och fångar några ögonblick som få har haft tillfälle att se. Kalvningen är över på några minuter. Trots att det är en kviga som kalvar verkar kalven komma ut med fart.
Några krystningar och kvigan går ner på knä och lägger sig i ströet. De övriga i gruppen verkar vara måttligt intresserade. Man ser att framklövarna på kalven håller på att pressas fram. Fosterhinnan håller på att gå sönder. Nu och några minuter framåt hänger kalvens liv på en skör tråd. Minsta felläge eller beteende hos kvigan kan bli avgörande för om kalven ska kunna ta sina första stapplande steg i en ny värld.
Kalven har legat trygg i över 10 månader i kvigans mage och vuxit sig stor och stark och bidat sin tid. Nu är det dags. Har kalven något val? Knappast, den blir vräkt från att legat och gosat i +38 C omgiven av fostervatten och nu måste den ut i kylan och fuktigheten utanför. Där snö faller tyst på marken utanför och temperaturen är några minusgrader.
Nu gör kvigan sin sista ansträngning. Utbuktningen under svansen är kalvens klöv som pekar ut och huvudet är strax synligt. Övriga djur ser förstrött på händelsen. Ett dramatiskt ögonblick som betraktas med ett stillsamt idisslande och ett lugn som jag förmodar bara en ko kan uppbringa.
Ett tu tre och den nya kalven kom ut med ett huj. Kvigan som nu blivit ko reser sig upp och börjar slicka kalven från topp till tå. Under dessa få minuter sker en anknytningsprocess som gör att kon känner igen sin kalv på lukten. Kalven ger ifrån sig lite ljud och kon svarar med ett knorrande läte.
Nu känner hon även igen sin kalv på rösten. Kalven tittar upp och ser omgivningen och den nya världen.
Blicken fladdrar till och verkar uttrycka en förvåning. Nu gäller det att veta vem av alla djuren är min mamma verkar den tänka. Efter ett tag går alla andra kvigorna inklusive tjuren försiktigt fram och tittar på den nya flockmedlemmen.
Frågan är nu hur länge kalven ska gå med kon innan vi separerar den. Strax ska vi mjölka den nykalvade buffelkon och vi får se hur hon accepterar maskinmjölkning, troligtvis gäller det att vara både snabb och kvick om man inte ska bli tacklad av kon när man sätter på mjölkningsorganen. De brukar vara snabba att sparka också. Hittills har jag dock varit snabbare att hoppa undan. Vi ryktar dem även med en ryktborste så att de slappnar av ytterligare.
Separationen av kalv och buffelko är stressig för båda parter. Vi måste ta bort kalven för att vi ska kunna mjölka buffeln. Kalven präglas sedan intensivt på mig själv, Eva och Pontus, genom att vi matar den flera gånger per dag, klappar den och pratar med den. Kalven kommer att tänka på mat när den ser oss. Den växer upp på gården tillsammans med sina halvsyskon och blir alltid väl bemött och känner sig väl till mods när den ser oss tre. Efter en tid kommer kalven själv bli mamma, och kalva som nr 14 gjorde idag. Cirkeln är sluten, gården får nya liv och arbetet går långsamt vidare. Om några dagar när kalven fått dricka sin råmjölk kommer jag börja förädla mjölken till yoghurt i mejeriet.
Små tecken – lantbrukarens väntan
I skrivande stund befinner sig undertecknad i ladugården och observerar nr 14. Nr 14 är vår egen kviga som föddes på gården för två år sedan. Hon har två gula örhängen, det är de svenska märkena med vårt gårdsnummer på.
Nu är det dags för henne att få en egen kalv. Hon har varit orolig de senaste två dagarna och är svullen kring juver och bakdelen, där det är mycket slem. Hon är isolerad i en egen box skild från de andra djuren så att hon får en egen plats att kalva på. Det finns en risk att de andra bufflarna kliver på kalven, eller håller på och buffar på henne när hon ska kalva.
Hennes mage är nedsjunken och hon är inte intresserad av mat. Som jag skrivit om tidigare går bufflarnas förlossningar relativt snabbt, så jag håller lite koll utan att stressa henne med ljud och rörelser.
Hunden Jack är med mig och kollar. Här sitter han i trappan och väntar medan jag gör mig en kopp kaffe. Så är väntans tider, även för lantbrukaren.
Vi står i givakt
Hej! Det är snart slutet av januari. Vi är nu klara med förberedelserna i mejeriet och står nu i givakt för att det vilken timme som helst faktiskt (!) kommer kalvar ute i stallet.
Under de 270 dagar varje år då bufflarna mjölkar, arbetar jag med min mamma Eva varje dag. Mamma startar dagen runt halv fem på morgonen med att hämta den färska mjölken som successivt kommer in i mjölkrummet. Sedan har hon ett par stressiga timmar där allt måste göras enligt i förväg bestämda tidsintervaller. När jag själv börjar arbetet kl 08 på morgonen äter mamma frukost. Då har jag andra uppgifter att sköta för att vi ska kunna tillverka mozzarellan frampå eftermiddagen. Kaffe med buffelmjölk är ett stående inslag i våra förmiddagar.
Båda bidrar med olika kunskaper aktivt till mozzarellans slutliga kvalitet så som rätt konsistens, arom, sälta, färg och form. En god mozzarella ska vara mjölkig, ha en mjuk och trådig konsistens, smaka mycket och kännas som en smäll på käften. Dessutom bör den vara helt färsk. Snart så!
Som vanligt, cred till Kalle Eklund som följer oss i vårt arbete och är fotograf.
Gårdsmejeriet lever igen
Hej! I dagarna kalvar våra vattenbufflar efter ett längre uppehåll. Jag längtar verkligen efter att få börja produktionen igen och många har hört av sig för att försäkra sig om att just dom inte kommer glömmas bort. Ingen skall glömmas bort! (Fast vill man vara säker så får man ringa igen, och helst inte prata med mig när jag multitaskar utan prata med min mamma Eva som har minne som en örn).
Men nu till årets första nyhet. Jag har startat en YouTube-kanal där jag och min alldeles egna filmare Kalle Eklund lägger upp filmer från gården. De första filmerna finner du genom att klicka på länken nedan. Man kan trycka ”subscribe” och då följa kanalen och uppdateringar vi gör där.
I lördags stod jag och Kalle med kamera och väntade ystert i ladugården. Men ingen buffel hade lust att kalva just då. Det var ganska kallt ute och snö låg i luften. Vi frös om tårna och trodde att vi kanske kunde få en kalv på film. Inget denna gång. Bufflarna kikade under lugg, tuggade sakta med frostiga mular och undrade förmodligen vad vi gjorde. Och så ville de bli kliade.
Vattenbufflar har ganska odramatiska förlossningar. De står och tjurar i ett hörn, höjjer nosen och ser möjligen lite sjösjuka ut. Sedan går de oroligt runt någon minut och så ”plopp” kommer det ut en kalv ur buffeln. Jag har varit med vid ett par kalvningar nu och hinner nästan aldrig med att ens trycka på play på kameran.
När en buffel har kalvat kommer hon få umgås med sin kalv under en stund. Sedan tar vi den kalven åt sidan och den nyblivna buffelkon blir en mjölkbuffel. Kalven matas sedan med en kombination av vassle från mejeriet och komjölk (pulver) och blir snabbt rund och fin. Så fungerar det på nästan alla svenska gårdar och det är ingen större skillnad på detta sätt mellan ko och buffel. Vi mjölkar buffeln och den viktiga råmjölken får kalven. Råmjölken kan man ändå inte göra ost från, den är superkonstig och liknar knappt mjölk. Efter några dagar kan vi börja producera yoghurt och färskostar. Detta längtar jag som sagt efter. Dagarna i mejeriet är långa, men omväxlande roliga, jobbiga och utmanande.
Tänk er fet och god buffelyoghurt till frukost med lite (svensk) honung ringlad över, och kanske några nötter. Perfekt för buffelskötarens tidigare morgnar och sena kvällar där det behövs mycket energi. När vi brukar göra grädde i mejeriet ibland, så tar jag skummjölken och gör kvarg. Kvargen innehåller mindre fett och mycket protein. Det är gott till mellanmål med banan och kanel. Det finns inte så mycket svensk kvarg på marknaden idag så detta kan vara ett alternativ för dig som gymmar och vill bli stark som en buffel.
Jag återkommer så fort årets första kalv ser dagens ljus på Ängsholmens Gård, här är en bild på en tvååring som snart ska få en egen kalv.
Buffellinda 