Det skapande vansinnet

Vi startade 2016 års mozzarellasäsong någon gång i februari. I början direkt efter att en buffel har kalvat är mjölken gräddig och tjock och främmande. Vi gör yoghurt och ost på den då. Det var iskallt i mejeriet också för golvvärmen gick inte igång. Vi gick runt och kurade i våra tjocka tröjor.

Så sparkade mozzarellaproduktionen igång i mars. Eftersom vi har bra koll nuförtiden på dess exakta metod hade vi höga förväntningar. Det blev en bra sats, den där första. Vi hummade och nickade. Kanske det skulle bli bra ändå. Förra året gjorde vi 21 satser mozzarella innan vi tyckte att det blev bra. Det gör mig frustrerad att vi är så stränga mot oss själva. För det var egentligen inget fel på mozzarellan vi gjorde då.

Pappa mjölkar kossorna två gånger per dag, vi diskar samma disk varje produktionsdag. Golvet görs rent, mjölkrummet skrubbas, vi tvättar våra kläder, kossorna äter av fodret pappa tog in i somras, djuren leker med vattnet i vattenkopparna så ströbädden blir blöt och pappa svär, vattenpumpen går sönder så vi får ringa rörmokaren, solen går upp och solen går ner. Allt det där som görs varje dag och alla moment vi alla tre går igenom dagligen via olika protokoll och förutbestämda rutiner, det som leder fram till en enda färdig ost, de måste stämma. Annars blir inte osten bra.

Sedan så kommer någon. Äter osten och hummar lite. Den är inte som den italienska, blir utlåtandet. Just då vill jag ta tillbaka osten och stänga butiken. Kanske sparka på inredningen och gå runt och muttra lite. Fundera på att lägga ner hela verksamheten.

Mozzarella är världens tekniskt svåra ost att lyckas med. Smaka på det lite grand. Världens. Svåraste. Ost. Och det gör vi i ett mejeri mitt ute i skogen, långt från allt. Och får en ost som faktiskt är bra. Eller, jag tycker aldrig den blir bra. Mamma tycker alltid den är bra med ett visst aber. Pappa han äter en hel mozzarella per dag och tycker alltid den är utmärkt.

Häromveckan tyckte jag mig känna en besk smak i osten. Nu jävlar. Himmel och jord rördes upp. Felsökte allt som gick att felsöka i mejeriet. Först det uppenbara så som protokollet. Inga konstigheter där. Vidare ner i mossan. All utrustning kollades. Fick mamma att pipettera vatten ner i en mugg för att visa hur hon doserar löpe. Kanske drog hon ett snäpp för långt? Kanske blev det en vattenbubbla? Nej, hon är minutiöst noggrann. Jag fick pappa att montera bort propellern på mjölktanken. Jag tömde ut hela mitt vasslebad på flera hundra liter ner i avloppet. Vi diskade allt en extra gång. Alla fick kasta alla diskmedel utom såpa och Yes. Alla borstar slängdes. Jag var arg och rosenrasande. Vem gjorde fel? Jag började snegla på bufflarna och ville starta en utredning där. Smaka på varje buffels mjölk var för sig. Mycket extra jobb.

Ingen annan kunde dock känna besk smak i mozzarellan. Pappas vilda teori var alltså att det var mig det fel på. Upprörd! Kom hem på kvällen och upptäckte att min tunga såg konstig ut, med samma symtom som min son har. Det var alltså mig det var fel på. Nu smakar inte osten beskt. Men det är för att min tunga är normal igen. Och mejeriet, det är rent.

Det är såhär det skapande vansinnet underhåller sig. Om ni undrar vad vi sysslar med förutom allt gulligt jag lägger ut på Instagram.

12931098_882613198518323_788144067118178060_n (1)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s